Där kom det, mailet om att man blivit uttagen att delta i “The Ylläs-Levi challenge”.
Första tanken; Jäklar vad kul, va härligt det kommer vara att stå på ett par skidor igen efter så många år. Vid en snabb återblick på hur det var att åka skidor när man var yngre målas genast upp en bild av hur man flyter fram på snön utan någon större ansträngning alls. Tekniken sitter i benmärgen och det känns som att det bara är att ta på sig skidorna och åka de 60 km som är distansen mellan Ylläs och Levi i Finland.
Det tar dock inte särskilt lång tid innan verkligheten knackar på dörren… När stod jag på skidor senast egentligen? Har jag ens ett par skidor som fortfarande passar hemma hos föräldrarna? Och hur är det egentligen med konditionen? Ett par minuter efter beskedet så har entusiasmen över att blivit utvald att delta övergått i en känsla av “Vad har jag gett mig in på?”…
Första snacket med coachen
Efter att jag fått några dagar på mig att smälta nyheten och hunnit vänja mig vid tanken på att jag skall till Finland för att åka skidor den 8e april så kommer ett mail från vår nya tränare. Det visar sig vara Johanna Ojala som man är van att se i vinterstudion på svt. Vi bokar in ett möte lite senare i veckan där vi diskuterar tankarna kring loppet, min fysiska form och förutsättningar. Konversationen avslutas med att Johanna skall återkomma med ett träningsprogram om ett par dagar. Helt riktigt så dimper det ner ett träningsprogram i inkorgen ett par dagar senare. Efter en snabb titt på mitt nya träningsprogram så inser jag att detta nog kommer bli jobbigare än vad jag från början hade räknat med.
Första veckan, den lättaste av de fyra veckorna av träningsprogrammet innehåller mer konditionsträning än vad en månad där jag springer mycket vanligtvis gör.
Uppvärmning
Vi får besked om att vi skall åka till Åre första helgen i februari för att träffa vår coach och äntligen få möjlighet att åka lite skidor. Även om det från och till har funnits snö i Stockholm hittills så har förutsättningarna för skidåkning än så länge varit allt från idealiska. Jag har dock under tiden som gått sedan senast hunnit få en pulsklocka samt inhandlat ett par skidor som jag gärna vill testa.
Helgen innan det bär av till Åre så skall jag åka hem till Landvetter utanför Göteborg där jag en gång växte upp. Jag tar med mig mina nya skidor på tåget och laddar för att teståka lite på banorna i Ulricehamn där det var världscup-tävling helgen innan.
Jag får lite hjälp med att valla upp skidorna till perfekt skick och taggar till för att ge mig ut i spåret. Just nu känns det inte helt fel att ha en far som har varit med och ställt upp som tränare och vallare under alla åren man åkte skidor som barn och ungdom.
Vi kommer fram till Ulricehamn
Spåren är perfekta och solen skiner. Förutsättningarna för det första skidpasset kan inte bli bättre. Efter att ha löst ett spårkort så tar jag på mig skidorna och ger mig ivrig iväg. De första stavtagen känns lite aviga och det är lite svårt att inte tappa balansen framåt eller baklänges.
Skit samma, jag tar i lite och ser hur det känns när man får lite fart under skidorna tänker jag. Det är en skön känsla att få upp lite hastighet och trycka på så mycket man kan. Känslan varar dock inte särskilt länge då ett missat stavtag som landar mellan skidorna istället för utanför spåren resulterar i ett abrupt stopp i form av ett episkt faceplant. Slutsats, packad konstsnö är hårdare än det ser ut…
Efter att ha borstat av sig snön från den första vurpan ger vi oss ut på ett spår som skall vara 7,5 km eller något åt det hållet. Efter den första lilla backen ligger min puls strax över 175 enligt den fina pulsklockan jag nyss har fått och jag börjar fundera på hur jag ens ska klara mig runt de 7,5 km jag har framför mig.
Efter att ha tagit mig runt, med ett antal stopp på vägen för att hämta andan så testar vi på att köra lite teknikträning på platten innan vi packar ihop för dagen. Även om det blev ett par fall och orken inte alls var i närheten av vad jag hade inbillat mig så var det en fin dag i Ulricehamn och ett bra första skidpass.
Så pass bra att jag även gav mig ut dagen efter på det lokala skidspåret för att åka en timme dagen därpå.
Lite senare på dagen så sitter jag återigen på tåget upp mot Stockholm och känner mig, trots träningsvärken i alla muskler rätt så nöjd med helgen i sin helhet. Jag har fått testa mina nya skidor, gjort ett par snygga vurpor, fått med mig en del vallor och känner mig överlag redo att möta Jonna och Johanna i Åre nästa helg.
Joakim Granat