Äntligen kom dagen som vi längtat efter och som jag kanske har fruktat lite inför, äntligen skulle vi få se resultatet på vårt 15 veckor långa projekt, Project Ylläs-Levi 2019. -Nej, min skidteknik var inte riktigt där. Vallningsfria skinnskidor var kanske inte det bästa valet i vårsnön och rädslan för att åka fort i branta slingrande utförsbackar var större än någonsin. Men konditionen och viljan att genomföra loppet fanns definitivt där! Läs vidare om Monicas upplevelser av det 70 km långa loppet Ylläs-Levi!
Jag var förberedd på att jag skulle få hålla på länge och att jag skulle få det tufft att klara maxtiderna på loppet med tanke på min rädsla för utförskörning och på att jag inte riktigt behärskar tekniken att köra fort ens på platten. Det fanns förutom maxtiden på 9 timmar till målgång två maxtider utefter banan, 5 timmar till servicestationen på 36 km och 6 timmar till servicestationen på 47 km. Min strategi för att hålla motivationen uppe under dagen fick jag av en vän, hon tipsade om att jag skulle se på racet som en arbetsdag. Helt enkelt att jag skulle ta loppet en kilometer i taget och vara förberedd på att jag skulle göra det hela dagen.
Jag hade också gjort en plan för hur jag skulle äta och dricka under dagen. Var 5:e km skulle jag äta lite knaperstekt bacon och choklad/ kanelsnäcka och var 10:e km skulle jag ta en kolhydratsgel. Däremellan skulle jag dricka min medhavda energidryck och vid varje servicestation skulle jag dessutom dricka minst två muggar av vad som bjöds. Att både våra svenska coacher och den finska skidcoachen (som stöttade oss på plats) förbjudit oss från att passera en enda station utan att stanna och dricka gjorde att jag verkligen förstod att det här med energi och dryck skulle vara viktigt.
När vi väl stod på startlinjen så kände jag mig glad och taggad och var helt övertygad om att det skulle bli en härlig dag. Den känslan höll i sig lika länge som loppet fortfarande gick på platten (typ 5 minuter), men vid första utförskörningen var känslan av härligt helt plötsligt förbytt till skräck! Jag fick panik av att se hur vissa av mina medtävlande skenade förbi med varierande resultat, en del körde ur spåret och landade flera meter ut i skogen medan andra körde in i varandra och bildade masskrockar… Jag bestämde mig då ganska snabbt för att jag inte ville åka runt och vara rädd, så jag tog beslutet att släppa förbi alla medtävlande och ta utförsbackarna i mitt eget tempo utan att riskera att jag varken körde in i någon eller att någon skulle köra in i mig.
Jag var aldrig rädd för att jag inte skulle orka åka skidor i 70 km, och faktiskt så är det inte så jobbigt att åka skidor när man håller ett så lågt tempo som jag gjorde. Men det hade ju varit skönt att kunna vila i utförsbackarna istället för att ploga och i princip ha sämre km-tider i utförsbackarna än vad jag hade i uppförsbackarna. Så min största rädsla förutom farten i backarna var att jag inte skulle klara reptiderna och därför bli hindrad från att få genomföra hela loppet.
När jag hade passerat 30 km så förstod jag att jag skulle behöva köra på lite för att hinna till 36 km innan repet drogs, så nu fick jag lov att börja bromsa mindre i utförsbackarna och ösa på lite mer i uppförsbackarna. När viljan att få genomföra loppet blev viktigare än att hantera rädslan för att åka utför så blev det också mycket behagligare att åka skidor. Jag bestämde mig för att vara i stunden och bara njuta av det som var just då. Jag slutade oroa mig för att det skulle komma en läskig utförskörning om en stund, för just nu så var det ju något som jag behärskade, platt eller uppför.
När jag sedan körde in på 36-km stationen med cirka 5 minuter till godo var jag så nöjd, nu visste jag att jag åtminstone skulle få fortsätta till 47 km. Att vår finska coach Janne Marvaila stod på stationen och hejade på kändes extra upplyftande. Han frågade hur det kändes i kroppen och det kändes ganska lyxigt att kunna svara, -Det känns bra, jag är inte trött, det är bara farträdslan som gör att det går sakta! Att skidorna var bakhala och helt saknade fäste hade han kunnat hjälpa mig med om jag inte kört på vallningsfria skinnskidor. Nu fick jag istället fokusera på den tid och kraft som jag förlorade på bakhala skidor just på den här dagen. Den tiden hade jag med råge tjänat in på alla träningspass när jag inte har behövt lägga någon tid alls på vallning för att köra på platta golfbanor, där har mina skinnskidor fungerat perfekt!
Jag lämnade Janne och styrde glatt vidare mot nästa station, som jag trodde skulle stänga kl 15,00. Så när jag kom fram kl 15,05 så var jag ganska besviken men med ambitionen att höra mig för om man inte kunde få fortsätta att köra på under eget ansvar. Jag ville verkligen inte ge upp, jag hade ju åkt till Finland för att åka 70 km… så gissa om jag blev glad över att få reda på att man fick passera fram till klockan 16!
De sista milen gick av bara farten, jag var så upprymd av känslan att jag skulle få genomföra loppet, så jag bara gled fram och njöt av sol och vackra vyer, Här och där körde man ikapp någon intressant person som man kunde byta några ord med, men att få glida omkring med naturen som enda sällskap är inte heller att förakta, naturen var verkligen magiskt vacker.
När jag närmade mig målgången så förstod jag att jag inte skulle hinna fram till kl 18,00 som var rep-tiden för målgång. Men glädjen över att ha genomfört loppet och att mötas av Janne och Ingar som välkomnade mig vid mål var ändå magisk, trots att klockan var 18,15 och att jag missat fördrinken till kvällens bankett!
De viktigaste faktorerna för att det här projektet har lyckats har troligen varit lite olika för respektive deltagare, men för mig så har det definitivt varit att jag haft så fina projektkollegor framförallt i Patricio men också i våra kollegor från Finland och Norge. Att vi dessutom har haft förmånen att få träna med Peter och Anders på Täby IS Skidor och det välkomnandet vi fått från klubbmedlemmarna som vi mött i skidspåret på Täby Is konstsnöspår har också det varit helt fantastiskt. Sist men inte minst måste jag ge mig själv en stor klapp på axeln över att jag gjorde en bra plan för träningssäsongen och för själva tävlingsdagen och att jag höll mig till planen och kände att jag hade bra energi och kraft genom hela loppet. Att dessutom få tillbringa helgen och dela glädjen av att få genomföra loppet i sällskap av drygt 50 kollegor inom Vismakoncernen var verkligen en härlig upplevelse.
Att ge upp skulle aldrig ha varit ett alternativ, men att hantera rädslan i utförskörningen var verkligen en utmaning, utförsbackarna var dessutom en ganska lång del av loppet, men den som tränar brukar ju få mer tur (har man hört) och just det här loppet gav väldigt mycket träning på utförsåkning så nästa säsong ska jag inte var rädd, då ska jag ha mer tur! Att jag har viljan och förmåga att genomföra en utmaning det har jag nu bevisat för mig själv att jag har, så det behöver jag aldrig mer tvivla på…
Visma -”Thank you for a lifetime experience”!
Mottot är; “Visualize the goal and do what it takes to achieve that experience”