Det elfte inlägget i bloggserien ”Inköpstankar i tiden” handlar om hur vi kan få till en strömlinjeformad inköpsverksamhet samtidigt som vi attraherar inköpare som är innovativa/kreativa och ger dessa ansvar, frihet och förtroende?
Som yrkesgrupp liknar inköparen specialisten/experten i sin profil, det vill säga att vi är väldigt duktiga på vår profession och vi vill dessutom gärna utföra det på vårt egna speciella sätt. Vi är väldigt förtjusta i våra egna definitioner, mallar och arbetssätt. Vi ställer oss inte så gärna i ledet så att säga.
Detta blir en väldigt intressant paradox när vi samtidigt som yrkesgrupp vill ha gemensamma processer, mallar och policys. Vi månar om att vår inköpsverksamhet ska vara strömlinjeformad, effektiv och enhetlig.
Kanske är detta inte unikt för bara vår yrkesgrupp, kanske är detta bara en högst mänsklig företeelse, men jag kan ändå inte låta bli att reflektera över det från ett inköpsperspektiv.
Ovanstående paradox ställer höga krav på oss inköpschefer, då vi både vill få till en strömlinjeformad inköpsverksamhet samtidigt som vi vill attrahera inköpare som är innovativa/kreativa. Vi vill locka till oss de som utmanar existerande arbetssätt/lösningar och hittar nya angreppssätt för att driva vår inköpsverksamhet framåt.
Jag har tidigare filosoferat i detta ämne i en gästkrönika 2011 på EFFSO:s hemsida (”It is easier to think outside the box, if you are not working in one”), då jag reflekterade över hur vi inköpschefer attraherar, leder och utvecklar våra inköpstalanger.
I en värld av stenhård konkurrens om de bästa talangerna är det kanske dags att tänka annorlunda för att attrahera, leda och utveckla sin personal? Kanske dags att skrota knastertorra rollbeskrivningar, utvecklingsplaner som fokuserar mer på svagheter än styrkor och stöpa alla i samma form och istället ge personalen större ansvar, frihet och förtroende? Kanske dags att införa mer differentierade roller? Kanske våga tänka nytt?
Jag har under min yrkeskarriär haft förmånen att få arbeta på bolag som gett stort förtroende och ansvar. Det har lett till stor frihet, arbetsglädje och kreativitet i att utmana existerande lösningar. Med vettig struktur, klara mål och uppföljning har jag haft möjlighet att mer än en gång ge personer med extrema talanger friare roller än de traditionella och att de därmed presterat resultat som saknat motstycke. Genom att aktivt välja att inte tvinga dessa människor att göra alla detaljer utan låtit dem fokusera på sina starkaste sidor och gett support där de behövt har de presterat resultat som jag inte sett någon annanstans.
Som kontrast har jag även arbetat på bolag som detaljstyrt och som i mina ögon gått för långt i sin iver att kontrollera. Fokus har här varit för mycket på att rapportera och sköta formalia än att prioritera själva affären, arbeta med leverantörer och prestera resultat. Detta vingklipper, förtar arbetsglädjen och leder i slutänden till leverans att ett sämre resultat.
Det gäller för oss inköpschefer att få till en kombination av effektiva processer i en innovativ arbetsmiljö. En balansakt som kräver både mod och tillit.
I mitt nästa blogginlägg spinner jag vidare om oss inköpare kompetensmässigt.
/Helena
Läs alla blogginlägg i serien ”Inköpstankar i tiden”:
1. ”Spendanalysens vad, hur och varför”
2. ”Tre saker att tänka på vid spendanalys. Del I: syfte”
3. ”Tre saker att tänka på vid spendanalys – Del II: all inköpsvolym och titta inte bara i backspegeln”
4. ”Tre utmaningar med spendanalyser”
5. ”Contract Management = avtalsuppföljning eller leverantörsuppföljning? En språkspaning”
6. ”Två framgångsfaktorer vid uppstart av leverantörsuppföljning”
7. ”Hur kan KPI:er utvecklas för leverantörsuppföljning”
8. ”Tre funderingar om direktupphandling”
9. ”Likheter med kategorimappning och gränsdragning vid direktupphandling”
10. ”Kan vi inte bara kalla allt för inköp?”
11. ”Inköparen – en specialist generalist som ställer höga krav på inköpschefen”